Historia

Kongregationen Sancta Elisabeths Systrar

   Elisabethsystrarnas kongregation är en gemenskap som har Jesus Kristus till livs medelpunkt, väg och mål - en gemenskap som ställer sig  till förfogande för Guds verk i vardagen genom frivillig överlåtelse i kyskhet, fattigdom och lydnad, en gemenskap vars medlemmar under dagens lopp ständigt på nytt inriktar sitt liv och sitt arbete på Gud genom bön - och meditationsstunder.

 
   År 1842 grundade Clara Wolff med tre väninnor kongregationen Sancta Elisabeths Systrar i Nysa /Schlesien.

Tillsammans sökte de förverkliga den uppgift, som de insett att Gud kallat dem till: att utan hänsyn till stånd och religion vårda sjuka i deras hem
De valde S:ta Elisabeth av Thüringen till sitt skyddshelgon och kallades hädanefter Systrar av den heliga Elisabeth. Den lilla gemenskapen växte snabbt. Liksom den heliga Elisabeth levde de efter mottot:
                                                    
 "Vi måste göra människorna glada."

   Maria Merkert blev kongregationens första generalföreståndarinna. Vid hennes död år 1872 fanns det nära 500 systrar i 90 olika hus.

   Idag finns Elisabethsystrar i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Italien, Polen, Litauen, Ryssland, Ukraina,Ungern, Georgien, Kazakstan, Tjeckien, Brasilien, Bolivia, Paraguay, Tanzania och det Heliga Landet.
Moderhuset ( Generalatet) är i Rom. Kongregationen är indelat i provinser och hade 1787 medlemmar i december 2004.

Elisabethsystrarna i Norden

   Den heliga Elisabet blev tidigt känd i Sverige ge­nom franciskanernas förmedling, och hennes namn skrevs in i vår kalender på hennes dödsdag den 17 november. När elisabethsystrarna kom till landet 1866 var det lätt att anknyta till bilden av en kvinna som varit de sjukas och fattigas vän.

   Elisabethsystrarnas kongregation grundades i Tyskland 1842 av Clara Wolff tillsammans med tre väninnor: Maria och Mathilde Merkert och Franziska Werner. De betraktade sig inte som "nunnor" och avlade till en början inga ordenslöften men ville vara en gemenskap i bön och arbete. De kallade sig Grå systrarna och tog som sin uppgift att betjäna sjuka och fattiga i deras hem, oavsett religion. En ekumenisk anda präglade således gemenskapen från början.

Gruppen växte, men fick snart problem med myn­digheterna, såväl de världsliga som de kyrkliga. Under Claras ledning tog sig systrarna igenom svå­righeterna, men kort därpå, 1852, dog Clara Wolff till följd av en olyckshändelse på väg till de sjuka. Maria Merkert fick då ledningen, och det var hon som organiserade gemenskapen till en kongrega­tion. 1859 fick den kyrklig stadfästelse med namnet Sankta Elisabeths grå systrar.

   Elisabethsystrarna började verksamhet i Skandinavien:

-      I Sverige    - 1866

-      I Norge      - 1880

-      I Danmark  - 1895

Kring sekelskiftet räknade kongregationen över tvåtusen systrar. År 1902 blev Sverige en egen pro­vins inom kongregationen, då var omkring 75 elisabeth­systrar verksamma i landet.

Andra världskriget medförde hårda slag. På kon­tinenten arbetade systrarna bland krigets offer: utbombade, sårade, hemlösa och frysande männi­skor. Samtidigt utsattes de, som ordensfolk i all­mänhet, för nazisternas förföljelser och övergrepp. 1945 förstördes moderhuset, som då låg i Breslau, av brand- och sprängbomber, sedan följde den rys­ka ockupationens skräcktid. 249 elisabethsystrar dödades, mördades eller svalt ihjäl. Efter år av provisorier fick kongregationen 1974 ett nytt moderhus i Rom.

 Sancta Elisabeths Systrar i Sverige

Det var kyrkoherden Johann Georg Huber på Söder som vid ett möte med missionsvikarien Eduard Müller från Berlin, när denne besökte Sverige år 1865, bad honom om hjälp till sitt pojkhem på Söder. Efter förhandlingar med hjälpbiskopen Wlodarski i Breslau /Wroclaw och vår kongregations första generalföreståndarinna Moder Maria Merkert blev han bönhörd.

I mitten av april 1866 sändes 2 Elisabethsystrar som var verksamma i Berlin till Stockholm/Söder. De hade hand am prästernas hushåll, inkl. den apostoliska vikariens, det nämnda pojkhemmet, hjälpte till i den katolska skolan, utövade ambulerande sjukvård och besökte fattiga, först och främst katoliker, dock även andra som bad om systrarnas hjälp.

Först sedan en drottningens kammarjungfru  upptäckte systrarna i S:ta Eugenia kyrkan och berättade detta för drottningen, tog drottning Josephina kontakt med systrarna. Det blev ett intensivt samarbete mellan drottningen och systrarna, som resulterade i att instifta Josephinahemmet och Oskar I Minne med hjälp av systrarna. Hon tog kontakt med vår dåvarande generalföreståndarinna Moder Maria Merkert och senare med Moder Franziska Werner och bad om det antal systrar hon behövde till dessa 2 institutioner.

Redan 1874 började verksamheten i Malmö. En av de två första systrarna som kom till Stockholm skickades dit att starta. Även här var det hjälp i församlingen, i den katolska skolan och ambulerande sjukvård. Där upprättade de 1930 ett modernt sjukhus (senare sjukhem) och år 2007 upphördes verksamheten där.

1873 började Josephinahemmet, 1875 Oskar I Minne, 1876 grundades en filial på Norra Smedjegatan, först och främst för ambulerande sjukvård. Det fanns inte plats i lägenheten på Söder för systrarna som ägnade sig åt den ambulerande sjukvården.  1892 kom de första systrarna till Gävle och 1894 till Göteborg. I Gävle var det förutom ambulerande sjukvård även allehanda hjälp i församlingen. I Göteborg var det uteslutande ambulerande sjukvård.

1905 öppnades ett hus i Stockholm som tog hand om flickor. Våra äldre systrar fick där ett hem till 1946. Dessa verksamheter upphörde p.g.a. att systrarnas antal minskade, sedan blev Stäket hemmet för dessa äldre systrar.

Omkring 1900 fanns nära 60 systrar i Sverige i 7 olika hus. Med tanke på det stora avståndet till det dåvarande moderhuset i Breslau/Schlesien-Tyskland, beslöt generalledningen att Sverige skulle bli provins. Efter att ha fått godkännandet av katolska kyrkans myndigheter i Rom år 1901 blev husen i Sverige en egen provins på Brahegatan 1924 – 1983 som sjukhem och till 2011 till ålderdomshem och provinshus till elisabethsystrar.

Under årens lopp fanns även några år verksamhet i Norrköping, i Uppsala och i Djursholm. Endast förskolan i Malmö finns kvar. I över hundra år har elisabethsystrar varit verksamma i Sverige.

För nuvarande finns Elisabethsystrar verksamma i Stäket som är regionalhuset och ålderdomshemmet för elisabethsystrar.